Från rester, vad de har kvar, skapad av dvärggudarna. Och här slutfördes skapelsearbetet. människor, enligt Eddy, de dök upp spontant. Gudarna tyckte att de låg meningslösa och gav dem egenskaperna hos ett medvetet liv.
„(…………………………………)
De hittade Aska och Embla liggande på stranden utan styrka, öde för de missgynnade”.
(Völuspa 11)
”De har inte flämtat än, de saknade Rumieńces anda i ansiktet, ser fräsch ut;
Odin gav dem andedräkt, Honir gav dem andan,
Lodur ser ut och rodnar”.
(Völuspa 18)
Sedan befolkade Aska och Emblis ättlingar Midgard, som blev den mänskliga världen. Mest kända mytologier, världens ursprung är förknippat med sanktionering av känslan av mänsklig existens. I det här fallet är det möjligt att visa ett enkelt förhållande som uppstår mellan jordvärlden, mänsklighet och gudom. Jorden är skapad som platsen och grunden för den mänskliga existensen. Sedan uppstår mannen, skapar en gud genom hans blotta närvaro. Det gudomliga varelsen å andra sidan sanktionerar sin egen existens och handling i den skyddande funktionen.
Detta mönster visas inte så tydligt i den skandinaviska mytologin. För en läsare som är uppvuxen i kristen tradition är det naturligt, att människan är det sista kronologiska steget i historien om skapandet av världen som den mest perfekta gudomliga skapelsen. Å andra sidan, i den skandinaviska utgåvan, uppträder människan nästan av misstag och dess skapande är inte relaterat till gudomens vilja.. Det bör också betonas, det med Voluspa verkar följa, att Midgard skulle skapas för gudarna, vilket framgår av de strofer som beskriver guldåldern:
”Asiaterna har träffats i Idawell-fältet
Och där började de bygga tempel och herrgårdar.
De sparade ingen ansträngning, de smidda snabbt tång och tång, verktyg de gjorde”.
(Völuspa 7)
”De var glada att spela tärningar på ängen;
Allt var av rent guld med dem,
Tills de tre jättinnorna kom
Enorm, hemskt från jättarnas säte”.
(Völuspa 8)