Politik

Norge är officiellt en konstitutionell monarki, styrdes av kung Harald V och drottning Sonya. Regeringen arbetar på principerna för parlamentarisk demokrati. Även om monarker inte har någon politisk makt, de är oerhört viktiga för den nationella identiteten och åtnjuter stor respekt både i landet, och i världen. Var fjärde år är de universella, demokratiska parlamentsval (Stortinget), räkning 165 medlemmar. Rösträtt i båda lokalvalen, såväl som universellt tillhör alla medborgare ovan 18. ålder.

Det finns få ovanliga fenomen i det politiska livet i Norge. Det största konservativa partiet, Höger, enligt europeiska standarder är det måttligt. Kommunistiska partier har väldigt få anhängare. Det finns ingen yttersta höger, nynazistiska rörelser.

Den största av de sex stora partierna, företrädda i parlamentet, är det norska Labour Party; för närvarande ockuperar 65 platser. Det stöder socialdemokratiska ideal och höga skatter, som ska möjliggöra genomförandet av ett omfattande socialt program. I år 1986-1995 detta parti leddes av Norges första kvinnliga premiärminister, Gro Harlem Brundtland. Hon efterträddes av ordföranden för det norska Labour Party, Torbjörn Jagland, som avgick efter ett år på grund av minskat stöd för partiet. I valet i 1997 r. en koalition av kristdemokrater och ett liberalt och centristiskt parti vann, och regeringen leddes av en premiärminister från den kristna demokratins led, Kjell Magne Bondevik. Nästa allmänna val ska hållas i 2001 r.

Norges premiärminister arbetar med 18 ministrar, som ansvarar för de olika områdena för statlig verksamhet. Förutom den nationella regeringen, var och en av 19 cirklar (fylkei) och var och en av 435 kommunala och landsbygdskommuner har sina egna, lokala myndigheter, ansvarig för att bygga och underhålla skolor, sjukhus, vägar och lokal infrastruktur.

Internationellt var Norge grundare av Folkförbundet i 1920 r. och FN i 1945 r. W 1949 r. blev medlem i Nato och gick med i OECD. Han är för närvarande medlem i European Free Trade Association (EFTA), men är ovillig att gå med i Europeiska unionen (tand. tidigare underavsnitt Historia).