Förhistoriska tider
De första människorna, som dök upp i det moderna Norge ca.. 11 000 för flera år sedan, i slutet av den senaste istiden, det fanns nykomlingar från Sibirien. Troligtvis tillhörde de den gamla jägarkulturen, heter Komsa, och de var de moderna samernas förfäder, det vill säga samerna. Endast så mycket är känt om Samach, att de har bott i norra delen av Skandinavien sedan förkristen tid. Under förhistorisk tid utvecklades Fosna-kulturen i kustområdena i dagens Trondheim och på norra spetsen av de västra fjordarna.. Grunden för detta folks existens var jakt, fiske och boskapsuppfödning.
Efter glacieringen i norra delen av Europa började folk från Centraleuropa att röra sig norrut och bosätta sig i den södra delen av Skandinavien., m.in. på Norges sydkust. Eftersom de första bosättarna, tillhör N0stvet-kulturen-0händer, de hade ingen tillgång till flint, de var tvungna att göra benverktyg. Ursprungligen ledde dessa stammar en nomadisk livsstil, hantera jakt och insamling. Först efter flera tusen år började de första permanenta bosättningarna etableras. Ursprunget till folk från södra delen av Norge, som kom från det inre av den europeiska kontinenten under stenåldern, förmodligen inte är homogent. Möjlig, att höga människor dominerade, ljushårig och blåögd, talar det germanska språket, från vilka moderna skandinaviska språk har utvecklats.
Ok. 2500 r. p.n.e. representanter för stridsyxkulturen migrerade från det som nu är Sverige till södra Norge, båtyxkulturen och trattbägarkulturen (namnen kommer från olika stenverktyg och föremål de använder). På grund av överflödet av olika typer av naturmaterial gjordes relativt få verktyg av brons eller andra metaller. De viktigaste resterna från bronsåldern är bilder av båtar och religiösa symboler huggen i berget (Skandinaviska helleristningar, det vill säga klippritningar). De vittnar om den växande betydelsen av resor och utvecklingen av handeln, och att upprätta handelskontakter med folk i söder och väster. Skandinaverna bytte bärnsten mot metaller med invånarna i dessa områden, särskilt brons.
Ritningar huggen i berget, från perioden innan 500 r. p.n.e., skildrar lantbruksarbete och marina scener. De återspeglar utvecklingen av jordbruk och metoder för att bygga båtar, såväl som tekniska framsteg. Begravningsvanor från den perioden – särskilt bygga högar – de indikerar, att de andliga och sekulära ledarna då var mäktiga ledare. Ok. 500 r. p.n.e. klimatet i regionen har värms något, vilket möjliggjorde utvecklingen av jordbruket. Senare, när det svalnade, människor var tvungna att ändra jordbruksmetoder och anpassa sig till klimatförändringarna. Detta indikeras av resterna av sten- och torvhus, gårdar och ugnar från den perioden.
Även om handeln mellan södra Norge och Medelhavet frös under kelternas migration mot öster, handelsförbindelserna förnyades under det romerska imperiets avtagande period. Romarna försåg människor från norr med tyger, järnvaror och keramik. Användningen av järnverktyg gjorde det möjligt att rensa skogar och skapa större åkrar. Större båtar byggdes med järnaxlar. W V w. förfäderna till norrmännen lärde sig metoden att smälta järnmalm, vars avlagringar upptäcktes i de sumpiga områdena i dagens södra Norge. Det runiska alfabetet dök också upp, möjligen av germanskt ursprung, som under de följande århundradena blev ett kommunikationsverktyg. Detta framgår av inskriptionerna huggen på stenplattor som finns i hela området i fråga. Efter det romerska imperiets fall var det en period på två hundra år av migration och strider, kämpade mellan invånarna i flera regioner i landet.
Ok. 700 r. Irländska munkar byggde ett kloster i Selje, troligen det första beviset på kristendomen i Norge. På den tiden, på grund av svåra geografiska förhållanden, delades större delen av Norge upp i små delar, oberoende, separata kungariken, styrt av jarls (magnater). I européernas sinnen var Norge endast förknippat med de så kallade. Norovegr (North Way], handelsvägen som leder västerut från Oslofjorden längs sydkusten.